VILA I FRID

Idag har det gått en vecka och en dag sen du gick bort.
Den 18e Oktober runt 11.00 tog du ditt sista andetag.
 
Jag kommer ihåg det så väl.
Jag hade precis slagit på tvn och som vanligt går jag alltid till dig när jag vaknat.
Skulle precis gå in till mitt rum där du låg och Pappa kom utspringandes.
Han sa "klarar du av det?" Jag förstod ingenting, trodde han menade att du var ännu mer dålig.
Vilket är förståeligt. Jag backade och kollade bara på Pappa helt oförstående, förstod inte riktigt vad han menade.
Sen börjar han gå mot mitt rum och sa "klappa honom en sista gång medans han är varm".
Då slog det mig. Du hade precis gått bort.
Började gråta när jag insåg det. Min underbara fina Farfar.
 
Pappa hade precis flyttat dig till farstun mellan mitt och Pernillas rum och då tog det slut.
Och jag vet att du höll dig tills Pappa kom över tröskeln.
Du visste mycket väl att jag inte ville att du skulle gå bort i mitt rum.
För jag skulle aldrig kunna vara i det rummet något mer om du gick bort där.
Jag kan knappt vara i det rummet nu heller, bara för att du bodde där dom sista veckorna.
Tänker bara på när vi två låg i din säng där och jag klappade dig på huvudet och pratade.
 
Det här är det värsta som någonsin har hänt mig. Jag kunde tillslut inte vara inne i huset.
Allt påminnde mig om dig. Du har gjort allt i vårt hus. Vart man än går ser man dig.
Jag satt ute, på din plats och bara grät.
Efter någon timme kunde jag gå in igen, jag gick till dig. Såg dig ligga helt fridfullt i sängen.
Jag stod vid dig och bara grät.
Att skriva det här är så himla jobbigt, för det är som att återuppleva en del av den hemska dagen.
 
Det värsta var nog när dom hämtade dig dagen efter.
Jag vet inte hur många gånger jag satt inne vid dig efter du gick bort.
Berättade om olika nyheter från Aftonbladet och Expressen. Pratade med dig om allt möjligt.
Som om du fortfarande levde. För jag fick fortfarande se dig, klappa dig, hålla din hand.
När dom från Fonus skulle bära över dig på båren så grät jag så mycket att jag inte såg något.
Jag kommer inte ihåg så mycket av just det, tillslut tog Pappa tag i mig och tog ut mig ur rummet.
Vi stod i vardagsrummet och grät. Jag kunde nästan inte andas.
Då insåg jag påriktigt att du var borta. Jag skulle inte få se dig igen.
 
Jag har aldrig någonsin gråtit så mycket i hela mitt liv.
Det gjorde så ont att förlora dig. Men det var din tur nu.
Du har kämpat så himla länge för att leva, nu tog orken slut.
Du har varit så himla stark, du har varit en riktig kämpe.
Jag är så himla glad att jag kom ner och var med dig i 1,5 vecka.
Få träffa dig varje dag, prata med dig, kramas, hålla hand, klappa dig. Allting.
Jag är så tacksam att jag fick ha dig i mitt liv.
 
I Tisdags så åkte jag hem till fastlandet, jag klarade inte av att vara hemma.
Att se dig överallt, det gjorde för ont. Jag behövde komma bort.
Men jag vet inte om det var dumt. För det känns som om det här inte har hänt.
Att när jag kommer hem nästa gång så kommer du sitta i kökssoffan och dricka kaffe.
Bara det att när jag kommer hem nästa gång är för att gå på din begravning.
Jag vet inte hur jag kommer klara av det. Jag vet inte hur jag kommer klara av att vara hemma.
Det gör så fruktansvärt ont att inte ha dig här med oss.
 
Men jag vet, jag vet att du finns häromkring oss ändå.
Jag vet att du ger oss tecken på att du är här. Du kommer alltid vara vid oss.
Du busar lite med oss, vi känner att du finns här.
Jag bara önskar att du var här påriktigt.
 
Min älskade underbara Farfar, tack för allting. Tack för alla dessa år jag fick med dig.
Tack för den sista veckan jag fick spendera med dig. Den var helt underbar.
Jag önskar verkligen att jag kunde spola tillbaka tiden.
Få säga till dig att jag älskar dig en sista gång till.
Kan knappt se skärmen nu för jag gråter så mycket. Jag saknar dig så himla mycket.
Det är som om något fattas nu när du inte är här med oss.
 
Jag älskar dig och saknar dig så himla mycket Farfar.
Du lämnade oss för tidigt.
Men nu har du äntligen fått lugn och ro, nu behöver du inte ha ont eller kämpa mer.
Jag hoppas du har det bra där uppe med Tytta. Jag vet att ni båda är i bra händer med varandra.
Gud vad jag saknar dig.
Vila i frid Farfar. ♥
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0