VILA I FRID

Idag har det gått en vecka och en dag sen du gick bort.
Den 18e Oktober runt 11.00 tog du ditt sista andetag.
 
Jag kommer ihåg det så väl.
Jag hade precis slagit på tvn och som vanligt går jag alltid till dig när jag vaknat.
Skulle precis gå in till mitt rum där du låg och Pappa kom utspringandes.
Han sa "klarar du av det?" Jag förstod ingenting, trodde han menade att du var ännu mer dålig.
Vilket är förståeligt. Jag backade och kollade bara på Pappa helt oförstående, förstod inte riktigt vad han menade.
Sen börjar han gå mot mitt rum och sa "klappa honom en sista gång medans han är varm".
Då slog det mig. Du hade precis gått bort.
Började gråta när jag insåg det. Min underbara fina Farfar.
 
Pappa hade precis flyttat dig till farstun mellan mitt och Pernillas rum och då tog det slut.
Och jag vet att du höll dig tills Pappa kom över tröskeln.
Du visste mycket väl att jag inte ville att du skulle gå bort i mitt rum.
För jag skulle aldrig kunna vara i det rummet något mer om du gick bort där.
Jag kan knappt vara i det rummet nu heller, bara för att du bodde där dom sista veckorna.
Tänker bara på när vi två låg i din säng där och jag klappade dig på huvudet och pratade.
 
Det här är det värsta som någonsin har hänt mig. Jag kunde tillslut inte vara inne i huset.
Allt påminnde mig om dig. Du har gjort allt i vårt hus. Vart man än går ser man dig.
Jag satt ute, på din plats och bara grät.
Efter någon timme kunde jag gå in igen, jag gick till dig. Såg dig ligga helt fridfullt i sängen.
Jag stod vid dig och bara grät.
Att skriva det här är så himla jobbigt, för det är som att återuppleva en del av den hemska dagen.
 
Det värsta var nog när dom hämtade dig dagen efter.
Jag vet inte hur många gånger jag satt inne vid dig efter du gick bort.
Berättade om olika nyheter från Aftonbladet och Expressen. Pratade med dig om allt möjligt.
Som om du fortfarande levde. För jag fick fortfarande se dig, klappa dig, hålla din hand.
När dom från Fonus skulle bära över dig på båren så grät jag så mycket att jag inte såg något.
Jag kommer inte ihåg så mycket av just det, tillslut tog Pappa tag i mig och tog ut mig ur rummet.
Vi stod i vardagsrummet och grät. Jag kunde nästan inte andas.
Då insåg jag påriktigt att du var borta. Jag skulle inte få se dig igen.
 
Jag har aldrig någonsin gråtit så mycket i hela mitt liv.
Det gjorde så ont att förlora dig. Men det var din tur nu.
Du har kämpat så himla länge för att leva, nu tog orken slut.
Du har varit så himla stark, du har varit en riktig kämpe.
Jag är så himla glad att jag kom ner och var med dig i 1,5 vecka.
Få träffa dig varje dag, prata med dig, kramas, hålla hand, klappa dig. Allting.
Jag är så tacksam att jag fick ha dig i mitt liv.
 
I Tisdags så åkte jag hem till fastlandet, jag klarade inte av att vara hemma.
Att se dig överallt, det gjorde för ont. Jag behövde komma bort.
Men jag vet inte om det var dumt. För det känns som om det här inte har hänt.
Att när jag kommer hem nästa gång så kommer du sitta i kökssoffan och dricka kaffe.
Bara det att när jag kommer hem nästa gång är för att gå på din begravning.
Jag vet inte hur jag kommer klara av det. Jag vet inte hur jag kommer klara av att vara hemma.
Det gör så fruktansvärt ont att inte ha dig här med oss.
 
Men jag vet, jag vet att du finns häromkring oss ändå.
Jag vet att du ger oss tecken på att du är här. Du kommer alltid vara vid oss.
Du busar lite med oss, vi känner att du finns här.
Jag bara önskar att du var här påriktigt.
 
Min älskade underbara Farfar, tack för allting. Tack för alla dessa år jag fick med dig.
Tack för den sista veckan jag fick spendera med dig. Den var helt underbar.
Jag önskar verkligen att jag kunde spola tillbaka tiden.
Få säga till dig att jag älskar dig en sista gång till.
Kan knappt se skärmen nu för jag gråter så mycket. Jag saknar dig så himla mycket.
Det är som om något fattas nu när du inte är här med oss.
 
Jag älskar dig och saknar dig så himla mycket Farfar.
Du lämnade oss för tidigt.
Men nu har du äntligen fått lugn och ro, nu behöver du inte ha ont eller kämpa mer.
Jag hoppas du har det bra där uppe med Tytta. Jag vet att ni båda är i bra händer med varandra.
Gud vad jag saknar dig.
Vila i frid Farfar. ♥

TACK

Det har varit en vän som har funnits där för mig under hela tiden nu när jag har varit på Gotland.
Och jag kan säga att den här tiden här nu är det värsta och jobbigaste jag har varit med om.
Känns skit att vänner som vet om situationen inte finns där så som dom borde.
Men jag är så glad att jag har dig, Marcus.
 
Du har ringt ungefär varje dag och frågat hur det har varit med oss och Farfar.
Ger råd, stöttar, verkligen finns där. Förbereder mig inför vad som kommer att hända.
Du berättar saker jag inte hade en aning om och får mig att bli lite lugnare.
 
Att du gick undan på en förfest i 40 minuter för att prata med mig om min Farfar var guldvärt.
Jag behövde inte ens säga något. Du sa bara att jag skulle vänta så du kunde gå ifrån en stund.
Sen pratade vi om allting. Jag grät tyst flera gånger under samtalet.
Det var inte förens när vi skulle avsluta samtalet då du sa "men kampo, vet du vad? jag älskar dig"
Då bröt jag ihop och började gråta. Varav jag hörde dig i andra sidan snyfta.
Det var så fint av dig att avbryta din roliga kväll, för att ha ett sånt samtal med mig.
Du vet inte hur mycket det betyder för mig. Tack så himla mycket.
 
Jag vill tacka dig för allt stöd du har gett mig under den här jobbiga tiden.
Att jag inte ens behöver säga något angående det som händer och du är där.
Det är så en riktig vän ska vara.
Jag berättade bara att han var dålig och att jag skulle åka ner. Mer behöver man inte säga.
Ändå så är du faktiskt den enda som hör av dig varje dag och kollar läget.
Det vill jag tacka dig för.
Du är en fantastisk vän som alltid finns där när man behöver det, men inte vågar be om det.
 
Alla mina vänner vet somsagt hur svårt jag har att berätta att jag behöver någon.
Och i sånna här stunder behöver jag er allihopa. Men vågar inte säga det.
Jag ska inte behöva säga det ens. Det här är inget som går över på några dar.
Men jag är så fruktansvärt glad över att jag har dig Marcus. Tack, verkligen tack för allting.
Tack för att du låter mig ventilera, tack för att du pratar tillbaka och frågar.
Jag älskar dig.

TURKIET -15

Var tvungen att lägga ut på Youtube för Vimeo suger just nu.
Låten kommer nog tas bort snart pga DMCA med. (sorry för stillbilden Linn....)
Övergången mellan låten blev helt cp pga dom har gjort om programmet.
MENMEN, här är min och Linns resa till Turkiet.
Även ifall jag inte filmade ett skit när vi väl var framme haha. 
 
Den här resan med min allra bästa vän är det bästa jag har gjort än så länge.
Jag älskar dig!!
 

-

Jag vet inte vad jag ska göra när du går bort.
Min fina Farfar.
 
Jag kom ihåg när jag var liten och du skjutsade hem mig, vi stannade alltid i bilen ett tag när vi var framme. Du bad mig öppna handsfacket och där i fanns en chokladkaka.
Vi satt alltid och åt en bit eller två tillsammans. Och jag fick inte berätta för någon, särskilt inte Pappa.
Det var vår hemlighet.
Det var inte förens några veckor sen jag berättade det för Pappa och vi skrattade åt vår hemlighet.
Tänk att jag höll det så länge haha. 
 
Jag kommer ihåg ett sommarlov då du gjorde om verandan. Du väckte mig 07-08 VARJE DAG på sommarlovet. Jag blev galen!! Men jag kommer ihåg att så fort jag gick till fönstret och du vinkade till mig så gjorde det inget.
Jag skulle göra allt för att få tillbaka det igen. 
 
Jag kommer ihåg alla helger jag kom hem från stugan och du gick direkt in till mitt rum på lördagskvällen. Du ville såklart ha raden till V75. Vi satt alltid och pratade en stund då.
Jag önskar det kunde hända igen.
 
Du är en av dom väldigt få i släkten som aldrig har behandlat mig annorlunda eller illa.
Jag har alltid varit Jossan för dig. För det märks väldigt väl på släkt-tillfällen att alla är annorlunda mot mig.
Men det har aldrig du varit. Aldrig någonsin.
 
Jag önskar att jag kom ut i köket och du satt där med en kopp kaffe och pratade med Pappa som förut.
Att jag kommer in och säger "Hej Farfar" och du svarar "Tjenna Jossan". Så går jag fram och klappar dig på huvudet eller gör en tuppkam på dig som jag alltid har gjort.
 
Men det är bara att inse att inget av det ovanstående kommer hända igen.
Det suger så fruktansvärt mycket. För du är den bästa Farfarn man kan ha.
 
Jag är glad att jag kom ner hit och stannade så länge som jag har gjort.
För jag har fått vara med dig.
I början så var allt helt okej, men nu är det jättedåligt. Och jag är så rädd.
Rädd att du ska gå bort.
När jag var i Karlskoga och du sa i telefon "när kommer du hem? jag längtar efter dig" så ville jag gråta.
Pappa har berättat att du hade frågat efter mig varje dag sen jag hade åkt.
 
Det här är nog det värsta jag någonsin har varit med om.
Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit den senaste veckan.
 
Jag älskar dig Farfar. ♥
 
 
RSS 2.0