DEN DÄR

Ni vet den där personen man inte kan leva utan?
Man skulle gå i tusen bitar om den försvann och inte kunna andas. 
 
Jag har en sån person, min bästa vän.
Jag kommer ihåg första gången vi umgicks när vi gick i sjuan.
Vi åt vitlöksbröd hemma hos mig och kollade på Hannah Montana när Dolly Parton var med.
Jag trodde aldrig då att du skulle vara min bästa vän 2 år senare and still going strong.
 
Så många underbara minnen jag har med dig. Det är helt sjukt.
Vi pratade om några igår och bara skrattade.
♥ När vi cyklade från Mamma till Maxi för att köpa B&J.
När vi påvägen hem sa att jag skulle ta läsken för dom gick emot cykelhjulet. Vi skulle bara cykla över gatan sen skulle vi byta. Och precis i mitten av gatan så ramlar en ut och exploderar.
Haha, alltså jag skrattar så mycket när jag tänker på våra minnen.
♥ När vi fick för oss att vara skogsmullar och gick till en skog och bara pratade.
Hur vi sen rullade och gjorde kullerbyttor i gräset vid någons hus. För att sen gå till Willys för att köpa en engångsgrill för vi fick för oss att grilla utanför stugan.
♥ När vi hade picknick i regnet vid skolan och bara satt och pratade. För att sedan springa ut i bikinis i regnet när vi kom hem och sen badade vi och kastade vatten på varandra i badrummet.
♥ När vi cyklade omkring i Garda sommarlovet till gymnasiet och pratade om hur vi inte var redo för att bli äldre.
♥ När vi bodde tillsammans första veckan av gymnasiet hos mig och gjorde lasange och jag råkade säga "HAN ÄR SÅ SÖÖÖT" om min hyresvärd som nyss kom förbi och vi inser att fönstret är öppet och han förmodligen hörde mig.
♥ När vi hittade "vår plats" i Garda, satt där hur länge som helst, pratade om allt och inget, tog ett äventyr till en "ö" som vi kallade det. Men det var så högt gräs där så du faceplantade rakt ner i marken och jag började asgarva.
♥ Alla gånger vi har haft myskvällar i husbilen och kollat på Fredagen den 13e varje gång, varav en gång vi satt utanför i soffan och pratade om allt, livet, politik, kärlek, religion. Allt. Tills det blev morgon, tills solen gick upp.
♥ När vi satt vid vår gamla skola och åt upp ett helt paket med piggelin och mådde illa sen.
♥ När vi gick i sjuan på SO lektionen när jag skrev "niggaballs" med en spritpenna på din arm och du var jätterädd för mig. Vilket fortfarande är skitkul.
♥ När det bara var du, jag och Pappa som satt i köket och firade min födelsedag med smörgåstårta.
♥ När du skulle ta hand om hästarna och jag stannade inne för att baka kladdkaka till oss. Varav det tog dubbelt så lång tid för jag hittade inget i ert kök så ringde dig hela tiden och frågade..
♥ När jag släppte min patte på ditt huvud i ert kök. HAHAHA, så jävla roligt.
♥ Och vi får inte glömma det bästa, när du ville ha Sofijah låtar på msn och vi började bråka vem som mådde mest dåligt och vems mormor/farmor som var mest elak mot en. Alltså.... dör.

Jag kan fortsätta hur länge som helst, listan är redan lång.
Men jag har hur många minnen mer än dom med dig. Och dom blir bara fler.
 
Jag är så rädd att jag en dag ska förlora dig, att du inte ska älska mig längre.
För jag vet ärligt inte hur jag i huvudtaget skulle fungera utan dig.
Jag har förlorat många vänner, men om jag skulle förlora dig på något sätt.
Så skulle jag inte klara av det. För du är min bästa vän.
Min allra bästa vän, du har alltid funnits där.
 
Du vet exakt hur du ska hantera mig beroende på mitt humör.
Om jag bryter ihop så vet du hur du ska göra för att få mig att må bättre.
När jag är så jävla arg så lyckas du alltid säga något som får mig att skratta.
När jag är ledsen är du den första jag ringer, du är den jag ringer och gråter till.
När jag trodde att Ameen var död, var det du som svara och tröstade mig.
När jag berättade att min nära vän försökte ta livet av sig, så ringde jag dig först av alla. Och bara grät.
Det spelar ingen roll vad som händer, så är du alltid den första jag ringer.
 
Jag vet att jag är skitjobbig och ringer dig stup i kvarten hela tiden.
Men det är det enda sättet för mig att vara nära dig.
Även om det bara är jag som tycker jag är jobbig men i alla fall.
Och jag vet hur mycket du hatar när jag driver med dig, att jag är arg/ledsen/besviken på dig.
Jag gör det så ofta för att jag hoppas du ska fatta en dag.
Men det gör du inte, och det är det som är så fint med dig.
För om det skulle komma till kritan att jag var seriös så skulle inte du skämta om det.
Jag ska försöka sluta med att göra så, men du vet hur kul jag tycker det är.
Även om du kanske blir ledsen (vilket inte är meningen i huvudtaget) men du vet hur jag är.
 
Skulle du ens kunna ana första dan i sjuan att vi skulle vara bästa vänner idag?
Att det har gått så lång tid, att det har varit du och jag så länge.
Jag är så himla glad att vi fann varandra på det här sättet.
Tack så himla mycket "Siw" att du var en idiot och förde oss tillsammans.
För jag vet inte vart jag skulle ha varit idag om jag inte hade min bästa vän.
 
Om mindre än en vecka så ska jag äntligen få träffa dig igen, det har gått FEM MÅNADER.
Alltså fem jääävla månader utan dig, det är ju helt sjukt.
Jag längtar så himla mycket tills jag får krama dig, tills vi kan prata om allt möjligt igen.
Jag vet att mycket har förändrats genom åren, både du och jag.
Men vi förändras tillsammans, till något bättre.
 
All I need in this life of sin, is me and my girlfriend.
Jag älskar dig, Linn. ♥

MIN SOLDAT

För några år sen tillbaka, tror det var 2008 om jag inte har fel?
Så började jag prata med dig på bilddagboken och vi fortsatte snacka på msn.
(WAY BACK)
Även om det vart något år som var tyst, men idag så är vi nog närmare varandra än tidigare.
 
Jag kom ihåg när du skrev första gången efter något år av tystnad, du hade tagit bort mig på fb och allt.
Jag vart så jävla lack att du ens skrev, men när du förklarade situationen så var det bara fine okej.
Och jag är så glad att vi började prata igen där, för sen dess har vi pratat nästan regelbundet.
 
Jag är så glad för din skull, för dig och din fästmö.
Att jag själv blir glad när jag vet att du är påväg dit för jag vet hur lycklig hon gör dig.
Och hur ont i hjärtat jag får när du är påväg hem för jag vet hur mycket det dödar dig.
Hon är lyckligtlottad och det är du med. Vill spy på alla par, men vill spy på er minst.
 
När jag mår dåligt så finns du alltid där, på något sätt prickar du in vissa tidpunkter då jag gråter.
Skickar ett fint sms som får mig att le, ibland undrar jag om du har kameror runt om mig..
Även om du bara skriver "Godmorgon Josefin" så blir jag glad.

Du är en av dom finaste vännerna jag har och det har jag sagt tidigare.
Allt du gör betyder mycket för mig, även om det är småsaker som att skicka ett enkelt sms.
Du drar upp mig och pratar vett i mig när jag är nere i skiten.
Vilket knappt någon gör för mig längre, förutom du.
 
Jag vet att jag har haft perioder då jag har mått dåligt och backat.
Och king som du är så har du märkt. Varav ingen annan har det.
Du försöker alltid att hjälpa mig att se allt från en positiv sida när det enda jag ser är svart.
Du är en sån fin och bra vän, jag förtjänar inte ens dig.

Sjukaste någonsin var ju 5 December 2014, do you remember?
Det var dagen vi träffades för första gången!!
Trodde ärligt jag skulle dö påväg till dig. No joke..
Men det var värt det, vi åt pizza och pratade massa. Jag fick en grön smiley(?) av dig.
(Som jag nu har på min nyckelring sen jag fick den av dig)
Den där cp-såsen på pizzerian var inte att leka med alltså.. Vi gick till Harrys sen.
Hatade bitches som ba "det är reserverat här" så vi fick stå hela tiden hahaha. Sämst.
Sen så skulle vi gå tillbaka hem till dig, men SÅKLART ville du in på OK när jag är ful.
Klagade hela tiden att det var långt och kallt, särskilt om mina öron.
Haha då tar du av dig din halsduk och virar den runt mitt huvud så jag ser ut som en påskkärring.
Dock så hjälpte det ju, men det är nog inte höjdare att gå in så på OK... :)
Det roliga var ju att vi skulle kolla på film, hände det? NÄ.
Vi satt och pratade hela kvällen, in mot natten om allt möjligt.
Det var så skönt att bara få prata och att få lyssna på dig påriktigt och inte genom telefon eller sms.
 
Du ska veta att du betyder mycket för mig, du är en av mina närmaste vänner.
När du mår dåligt hoppas jag att jag på något sätt får dig att må bättre.
Precis som du får mig att må bättre när jag mår skit.
Du är en riktigt fin vän, du är som en bror för mig. Så mycket är du för mig, men ändå mycket mer.
Jag vill tacka dig för allt du har gjort, även om du själv tycker det är ingenting och en självklarhet.
Så tycker jag att det är hur mycket som helst.
Tack för allt Rickard Lindberg. Du är en fantastisk och grym människa.
Och jag har äran att kalla dig för min vän.

Jag saknar dig min bror. ♥

-

Det enda jag vill är att vara med dig.
 
 
Jag känner mig så jävla töntig som mår skit på grund av det här.
Men det får mig bara att inse hur mycket jag tycker om dig egentligen.
Något som jag inte visste förens för någon månad sen.
Jag vill bara träffa dig igen, att få se att du är okej. Att få ha dina armar runt mig igen.
 
Det var länge sen jag kände såhär för någon. Kände knappt såhär för R.
Känslan att åka till Örebro och veta att jag får träffa dig är obeskrivlig.
Jag skiter i hur många parkeringsböter jag får så länge jag får vara med dig.
Du frågade mig om du var värd 2000:-, du är värd mer än så.
 
Ingen vet vad vi har, alla ser bara dom dåliga grejerna med dig.
Fast i själva verket så har du inte gjort något dåligt egentligen.
Bara det att du mår dåligt. Vilket du inte kan hjälpa. Och inte jag heller.
Ingen har behandlat mig så bra som du har gjort egentligen. Har inte mått så bra med någon tidigare.
Att du går upp 07 på morgonen med mig fast du kan sova, bara för att äta frukost med mig gör mig mer kär.
Att du är villig att lyssna på min musik hela natten för att jag ska kunna somna.
Att du köper 8 st burkläsk i olika smaker så jag har något att dricka hos dig.
Att du alltid är ärlig mot mig.
Att du erbjuder dina strumpor när jag har trampat i Poppys kiss med mina.
Att du alltid frågar mig om det är något och kysser min panna.
Att du håller min hand tills du somnar.
Allt det gör mig mer kär.
 
Du mår så dåligt just nu att du inte ens kan höra av dig till mig.
Jag är så kär att jag inte ens blir arg att du inte hör av dig. Blir bara orolig.
Om det var någon annan som gjorde så, så skulle den personen vara long gone.
Men inte du, inte min Hanni.
Enda jag gör är att vänta, vänta på att du ska må lite bättre.
Att du ska orka göra något.
 
Snart har det gått 1 månad sen vi träffades sist. Den där Söndagen du skulle till Adam.
När vi åt frukost tillsammans och kollade på 112 Aina.
Att du totalt glömde bort att du skulle till Adam och var tvungen att skynda dig tillslut.
Den Söndagen jag trodde att jag skulle få träffa dig om bara någon dag igen.
Nu har det snart gått 1 månad sen den Söndagen var.
 
Det enda jag vill är att få veta att du bara mår lite bättre. Bara lite.
Så länge det är lite bättre och inte lite sämre.
Du är en sån underbar person så du förtjänar inte må som du gör.
 
Alla tycker jag är helt jävla dum i huvudet som fortfarande träffar/pratar med dig.
(även fast jag knappt gör det längre)
Dom känner inte dig som jag gör, jag visste att det skulle bli skitjobbigt och svårt.
Och så får det bli isåfall. I alla fall tills du inte känner något i huvudtaget för mig.
För då har jag inget att kämpa för, ifall du känner en gnutta något för mig så kommer jag fortsätta kämpa.
För att du är den jag vill ha. Den enda jag vill ha.
RSS 2.0