VAD SKA JAG GÖRA UTAN ER - IGEN

Att flytta ifrån ön var något av det svåraste och jobbigaste jag någonsin har gjort.
Ingen som inte har flyttat ifrån sin säkerhet, sin familj, sina vänner, sitt jobb, ALLT.
Kommer någonsin förstå det här.
Du kan inte bara gå några steg utanför ditt rum och få krama din Pappa.
Du kan inte åka max 40 min någonstans för att träffa dina närmaste vänner.
Utan minst 7 timmar, max 12 timmar inte förens då får du omfamna någon av dom.
Jag har aldrig mått så dåligt som dom första månaderna i Karlskoga. Jag grät varje kväll.
Jag ville bara hem till Pappa, till mina bästa vänner, till mitt jobb.
 
Alla som känner mig väl vet att min Pappa är mitt allt.
Och den personen som jag älskar mest och betyder mest för mig efter Pappa är Linn.
Om man inte vet det så känner man nog inte mig så väl.
 
Jag har haft en helt jävla underbar sommar.
Jag har fått träffa min Pappa och min allra bästa vän som även är min andra halva nästan varje dag.
Nästan varje dag har ni gett mig lycka, fått mig att skratta, känna mig älskad.
Något som ingen annan kan göra på samma sätt som ni kan.
 
Men snart är det inte långt kvar tills jag måste säga hejdå, ännu en gång.
Det gör så satans jävla ont att tänka att det är snart dags. Mer än halva tiden har gått.
Och jag vill verkligen inte. Jag vill inte tillbaka till Karlskoga efter det här.
Jag klarar inte av det här en gång till. Det är så jävla jobbigt.
 
Jag vill vara kvar här, kolla på film i mitt rum medans jag hör Pappa i vardagsrummet kollandes på Nyheterna.
Att när jag ska sova så sitter min bror i rummet intill och skrattar med sina kompisar i Skype.
Att träffa min bästa vän nästan varje dag efter jobbet även om det är i 10 minuter.
Att träffa en av mina finaste vänner och gå ut och käka och bara umgås.
Jag är så tacksam att jag har er.
 
Jag är såklart tacksam över mina fina vänner i Karlskoga och min släkt i Degerfors.
Men det här är mitt HEM, där jag växte upp, där min familj bor, där mina närmaste och bästa vänner bor.
Ingenting kan slå det, inte ens mitt älskade Karlskoga.
Jag vill inte höra att "det kommer gå bra" när jag flyttar igen.
För jag dör inombords, jag verkligen dör.
Att vara ifrån personerna jag älskar mest av allt i mitt liv är tortyr. Värsta jag vet.
Jag vill vara med dom varje dag, flera timmar per dag. Även om vi inte gör något.
Jag kan sitta i en bil i verkstaden med Pappa och bara småprata, något av det bästa jag vet.
 
Ingen kan förstå hur jag känner för allting, för ni är inte jag.
Jag känner för mycket, mer än vad jag borde. Men det är det som gör mig till mig.
Det är inte så att Karlskoga inte duger för mig, för det gör det. Jag älskar Karlskoga och mina vänner där.
Jag önskar bara att min älskade Pappa och närmaste vänner var där med mig.
 
Att åka ifrån er igen är som att dö om och om igen.
Jag blir inte hel förens jag får vara med er.
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0