-

Att se den här bilden gör lite ont.
Hur vi trodde att vi var oförstörbara tillsammans.
Bara det att du förstörde mig och jag sedan förstörde dig.
 
Du hade bara mig, tills du var tvungen att hitta andra.
För tillslut så hade du inte mig kvar.
Vilket slutade bra för oss båda i slutändan.
 
Men jag kommer på något sätt ändå sakna dig, även om du sårade mig djupt.
Jag kan inte låta bli att ibland ångra den dagen jag sa upp min vänskap helt med dig.
Vi båda vet att det var för det bättre.
 
Vi var dom som försvann.
 

-

Ni vet när man verkligen behöver prata med någon och ingen finns där?
Man ringer och ringer medans dom bara klickar eller låter det ringa.
Smsar inte ens och undrar om det var något speciellt.
Då sitter man där, ensam gråtandes i sitt rum.
 
Det värsta med mig är väl när jag väl behöver prata med någon ringer jag bara en gång.
Om personen i fråga inte svarar så känner jag att jag inte värd att lyssna på.
Att jag inte är värd att få tröstas. Jag är inte värd någonting.
Jag hör inte av mig igen om det är något, förutom om det är Linn.
 
Jag visar oftast alltid utåt att jag mår bra hela tiden, men i självaverket så dör jag inombords.
Jag har så svårt för att verkligen vara glad och lycklig.
För det enda jag är glad över är mina få fina vänner och min Pappa.
Allt annat bryr jag mig inte om, det rör mig inte i huvudtaget. Jag skiter i det.
Jag har inget annat att leva för förutom dom.
Om jag inte hade dom så skulle jag inte vilja leva.
Därför är jag så rädd att förlora någon av dom, för jag skulle inte klara av det.
 
Är det för mycket begärt att svara på mig när jag ringer?
Jag mår dåligt hela tiden och att få prata med mina vänner får mig att må bättre.
Därför jag ringer er hela tiden, varje dag för att jag behöver det i min vardag.
Att bara få höra er röst och ert skratt får mig att bli glad.
När ingen svarar på mig och jag inte får höra något av er så går jag under.
Sms skiter jag i för det har ingen stor påverkan på mig, för där kan man skriva vad som helst.
Jag avskyr att smsa för det känns så opersonligt.
 
Oftast så vågar jag inte berätta för någon om jag mår så pass dåligt att jag vill dö.
För jag är rädd att ingen ska svara eller bry sig.
Men jag vet att jag klarar mig, för det har jag gjort i flera år nu.
Försöker alltid se det positivt även om jag gråter varannan natt tills jag somnar.
Den enda som vet är Linn för jag smsar henne hela tiden då och säger att jag älskar henne.
Att jag skulle dö utan henne. 
På något sätt får hon mig oftast lugn igen. Vad skulle jag göra utan dig?
 
Jag vill inte be om hjälp. Jag vill inte visa hur dåligt jag mår.
Vill inte att ni ska veta. Vill inte att ni ska vara oroliga.
Vill inte att ni ska må dåligt för att jag mår skit.
Därför jag aldrig berättar, därför jag håller allt för mig själv och tar på mig andras problem.
 
Nu ska jag äta pizza.
RSS 2.0