KÄNNER MIG SÅ VILSEN

Även om jag nästan är konstant omringad av personer här hemma, så är jag ensam.
Jag behöver verkligen UMGÅS med någon varje dag för att inte må dåligt.
 
Jag måste ha någon nära mig, som pratar med mig hela tiden så jag kommer på andra tankar.
Jag tror ingen riktigt förstår hur jobbig den här flytten har varit för mig.
Jag kan inte träffa min familj eller mina vänner jag träffade nästan varje dag längre.
Jag har inga rutiner som jag hade när jag jobbade på Chili. Ingenting.
 
Det värsta är väl att ingen har frågat hur allt har gått/hur jag mår påriktigt.
I och för sig skulle jag ljuga ihop att allt är bra. Även fast jag gråter varannan natt.
Ingen kan förstå vad jag går igenom, särskilt när mina vänner från ön knappt kan höra av sig.
Inte för att jag heller gör det så ofta, men så är det här svårare för mig än dom.
Jag har lämnat allt jag har på ön för ett nytt liv, starta om från början. Det tar tid.

Jag saknar min familj och mina vänner så mycket. Allt har blivit så komplicerat här.
Jag kan knappt prata med dom längre för jag mår bara dåligt för jag saknar dom.
Så jag vill hellre inte prata med dom fast jag verkligen vill det.
Varje gång efter jag och Pappa har lagt på så gråter jag oftast.
Varje gång efter jag och en kompis har lagt på så får jag oftast tårar i ögonen.

Jag orkar inte på så dåligt som jag gör ibland, men ingen förstår.
Jag berättar aldrig för någon om sånt här.
Jag vill inte att mina vänner ska "tycka synd" om mig.
Jag vill hellre förneka allt och låtsas som att allt är bra för att sedan gråta mig till sömns.

Precis så här var det i slutet av trean på Gymnasiet.
Tack och lov hade jag Jakob som stöttade mig och fick mig att må bra.
Jag har nog aldrig mått så dåligt som då. Men nu är det bättre, jag är starkare.
Jag kan klara det här, jag behöver bara kämpa lite till.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0