VILA I FRID

Idag har det gått en vecka och en dag sen du gick bort.
Den 18e Oktober runt 11.00 tog du ditt sista andetag.
 
Jag kommer ihåg det så väl.
Jag hade precis slagit på tvn och som vanligt går jag alltid till dig när jag vaknat.
Skulle precis gå in till mitt rum där du låg och Pappa kom utspringandes.
Han sa "klarar du av det?" Jag förstod ingenting, trodde han menade att du var ännu mer dålig.
Vilket är förståeligt. Jag backade och kollade bara på Pappa helt oförstående, förstod inte riktigt vad han menade.
Sen börjar han gå mot mitt rum och sa "klappa honom en sista gång medans han är varm".
Då slog det mig. Du hade precis gått bort.
Började gråta när jag insåg det. Min underbara fina Farfar.
 
Pappa hade precis flyttat dig till farstun mellan mitt och Pernillas rum och då tog det slut.
Och jag vet att du höll dig tills Pappa kom över tröskeln.
Du visste mycket väl att jag inte ville att du skulle gå bort i mitt rum.
För jag skulle aldrig kunna vara i det rummet något mer om du gick bort där.
Jag kan knappt vara i det rummet nu heller, bara för att du bodde där dom sista veckorna.
Tänker bara på när vi två låg i din säng där och jag klappade dig på huvudet och pratade.
 
Det här är det värsta som någonsin har hänt mig. Jag kunde tillslut inte vara inne i huset.
Allt påminnde mig om dig. Du har gjort allt i vårt hus. Vart man än går ser man dig.
Jag satt ute, på din plats och bara grät.
Efter någon timme kunde jag gå in igen, jag gick till dig. Såg dig ligga helt fridfullt i sängen.
Jag stod vid dig och bara grät.
Att skriva det här är så himla jobbigt, för det är som att återuppleva en del av den hemska dagen.
 
Det värsta var nog när dom hämtade dig dagen efter.
Jag vet inte hur många gånger jag satt inne vid dig efter du gick bort.
Berättade om olika nyheter från Aftonbladet och Expressen. Pratade med dig om allt möjligt.
Som om du fortfarande levde. För jag fick fortfarande se dig, klappa dig, hålla din hand.
När dom från Fonus skulle bära över dig på båren så grät jag så mycket att jag inte såg något.
Jag kommer inte ihåg så mycket av just det, tillslut tog Pappa tag i mig och tog ut mig ur rummet.
Vi stod i vardagsrummet och grät. Jag kunde nästan inte andas.
Då insåg jag påriktigt att du var borta. Jag skulle inte få se dig igen.
 
Jag har aldrig någonsin gråtit så mycket i hela mitt liv.
Det gjorde så ont att förlora dig. Men det var din tur nu.
Du har kämpat så himla länge för att leva, nu tog orken slut.
Du har varit så himla stark, du har varit en riktig kämpe.
Jag är så himla glad att jag kom ner och var med dig i 1,5 vecka.
Få träffa dig varje dag, prata med dig, kramas, hålla hand, klappa dig. Allting.
Jag är så tacksam att jag fick ha dig i mitt liv.
 
I Tisdags så åkte jag hem till fastlandet, jag klarade inte av att vara hemma.
Att se dig överallt, det gjorde för ont. Jag behövde komma bort.
Men jag vet inte om det var dumt. För det känns som om det här inte har hänt.
Att när jag kommer hem nästa gång så kommer du sitta i kökssoffan och dricka kaffe.
Bara det att när jag kommer hem nästa gång är för att gå på din begravning.
Jag vet inte hur jag kommer klara av det. Jag vet inte hur jag kommer klara av att vara hemma.
Det gör så fruktansvärt ont att inte ha dig här med oss.
 
Men jag vet, jag vet att du finns häromkring oss ändå.
Jag vet att du ger oss tecken på att du är här. Du kommer alltid vara vid oss.
Du busar lite med oss, vi känner att du finns här.
Jag bara önskar att du var här påriktigt.
 
Min älskade underbara Farfar, tack för allting. Tack för alla dessa år jag fick med dig.
Tack för den sista veckan jag fick spendera med dig. Den var helt underbar.
Jag önskar verkligen att jag kunde spola tillbaka tiden.
Få säga till dig att jag älskar dig en sista gång till.
Kan knappt se skärmen nu för jag gråter så mycket. Jag saknar dig så himla mycket.
Det är som om något fattas nu när du inte är här med oss.
 
Jag älskar dig och saknar dig så himla mycket Farfar.
Du lämnade oss för tidigt.
Men nu har du äntligen fått lugn och ro, nu behöver du inte ha ont eller kämpa mer.
Jag hoppas du har det bra där uppe med Tytta. Jag vet att ni båda är i bra händer med varandra.
Gud vad jag saknar dig.
Vila i frid Farfar. ♥

TACK

Det har varit en vän som har funnits där för mig under hela tiden nu när jag har varit på Gotland.
Och jag kan säga att den här tiden här nu är det värsta och jobbigaste jag har varit med om.
Känns skit att vänner som vet om situationen inte finns där så som dom borde.
Men jag är så glad att jag har dig, Marcus.
 
Du har ringt ungefär varje dag och frågat hur det har varit med oss och Farfar.
Ger råd, stöttar, verkligen finns där. Förbereder mig inför vad som kommer att hända.
Du berättar saker jag inte hade en aning om och får mig att bli lite lugnare.
 
Att du gick undan på en förfest i 40 minuter för att prata med mig om min Farfar var guldvärt.
Jag behövde inte ens säga något. Du sa bara att jag skulle vänta så du kunde gå ifrån en stund.
Sen pratade vi om allting. Jag grät tyst flera gånger under samtalet.
Det var inte förens när vi skulle avsluta samtalet då du sa "men kampo, vet du vad? jag älskar dig"
Då bröt jag ihop och började gråta. Varav jag hörde dig i andra sidan snyfta.
Det var så fint av dig att avbryta din roliga kväll, för att ha ett sånt samtal med mig.
Du vet inte hur mycket det betyder för mig. Tack så himla mycket.
 
Jag vill tacka dig för allt stöd du har gett mig under den här jobbiga tiden.
Att jag inte ens behöver säga något angående det som händer och du är där.
Det är så en riktig vän ska vara.
Jag berättade bara att han var dålig och att jag skulle åka ner. Mer behöver man inte säga.
Ändå så är du faktiskt den enda som hör av dig varje dag och kollar läget.
Det vill jag tacka dig för.
Du är en fantastisk vän som alltid finns där när man behöver det, men inte vågar be om det.
 
Alla mina vänner vet somsagt hur svårt jag har att berätta att jag behöver någon.
Och i sånna här stunder behöver jag er allihopa. Men vågar inte säga det.
Jag ska inte behöva säga det ens. Det här är inget som går över på några dar.
Men jag är så fruktansvärt glad över att jag har dig Marcus. Tack, verkligen tack för allting.
Tack för att du låter mig ventilera, tack för att du pratar tillbaka och frågar.
Jag älskar dig.

TURKIET -15

Var tvungen att lägga ut på Youtube för Vimeo suger just nu.
Låten kommer nog tas bort snart pga DMCA med. (sorry för stillbilden Linn....)
Övergången mellan låten blev helt cp pga dom har gjort om programmet.
MENMEN, här är min och Linns resa till Turkiet.
Även ifall jag inte filmade ett skit när vi väl var framme haha. 
 
Den här resan med min allra bästa vän är det bästa jag har gjort än så länge.
Jag älskar dig!!
 

-

Jag vet inte vad jag ska göra när du går bort.
Min fina Farfar.
 
Jag kom ihåg när jag var liten och du skjutsade hem mig, vi stannade alltid i bilen ett tag när vi var framme. Du bad mig öppna handsfacket och där i fanns en chokladkaka.
Vi satt alltid och åt en bit eller två tillsammans. Och jag fick inte berätta för någon, särskilt inte Pappa.
Det var vår hemlighet.
Det var inte förens några veckor sen jag berättade det för Pappa och vi skrattade åt vår hemlighet.
Tänk att jag höll det så länge haha. 
 
Jag kommer ihåg ett sommarlov då du gjorde om verandan. Du väckte mig 07-08 VARJE DAG på sommarlovet. Jag blev galen!! Men jag kommer ihåg att så fort jag gick till fönstret och du vinkade till mig så gjorde det inget.
Jag skulle göra allt för att få tillbaka det igen. 
 
Jag kommer ihåg alla helger jag kom hem från stugan och du gick direkt in till mitt rum på lördagskvällen. Du ville såklart ha raden till V75. Vi satt alltid och pratade en stund då.
Jag önskar det kunde hända igen.
 
Du är en av dom väldigt få i släkten som aldrig har behandlat mig annorlunda eller illa.
Jag har alltid varit Jossan för dig. För det märks väldigt väl på släkt-tillfällen att alla är annorlunda mot mig.
Men det har aldrig du varit. Aldrig någonsin.
 
Jag önskar att jag kom ut i köket och du satt där med en kopp kaffe och pratade med Pappa som förut.
Att jag kommer in och säger "Hej Farfar" och du svarar "Tjenna Jossan". Så går jag fram och klappar dig på huvudet eller gör en tuppkam på dig som jag alltid har gjort.
 
Men det är bara att inse att inget av det ovanstående kommer hända igen.
Det suger så fruktansvärt mycket. För du är den bästa Farfarn man kan ha.
 
Jag är glad att jag kom ner hit och stannade så länge som jag har gjort.
För jag har fått vara med dig.
I början så var allt helt okej, men nu är det jättedåligt. Och jag är så rädd.
Rädd att du ska gå bort.
När jag var i Karlskoga och du sa i telefon "när kommer du hem? jag längtar efter dig" så ville jag gråta.
Pappa har berättat att du hade frågat efter mig varje dag sen jag hade åkt.
 
Det här är nog det värsta jag någonsin har varit med om.
Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit den senaste veckan.
 
Jag älskar dig Farfar. ♥
 
 

Jag älskar er

 
 

Jag är så trött på det här

Jag blir så fruktansvärt ledsen på vissa av mina vänner.
Jag finns ALLTID där om det är något. Alltid.
Även om personen inte förtjänar det egentligen.
Men det är bara några få som ALLTID finns där för mig. 
 
Jag avskyr att man bara finns där för man själv vet att man kommer behöva det om någon vecka. Och inte för vännens skull.
Det är riktigt vidrigt. Jag berättar nästan aldrig när jag mår dåligt. För att inte ge en börda till mina vänner.
Men när jag väl säger att jag behöver prata om något som personen i fråga VET att jag mått dåligt över och personen skiter i mig och är otrevlig.
 
Vem fan har funnits där för dig i flera månader så fort DU har mått dåligt? JAG.
Bara för att du har mått bra dom senaste månaderna betyder inte det att jag gör det.
Och när jag faktiskt berättar för dig att jag behöver prata. GÖR TID.
Precis som jag har gjort tid för dig.
 
Mina vänner vet att jag alltid ställer upp. 
Men känns nästan som jag inte borde göra det längre.
För vissa av dom kan aldrig ställa upp för mig. 
 
Jag blir riktigt ledsen över det här.
Jag orkar inte lägga så mycket energi på alla mina vänner längre på grund av sånt här.
För jag orkar inte gå igenom det en till gång.
För det suger riktigt jävla hårt. 
 
Jag vill aldrig någonsin känna såhär igen.
Bortglömd och bortvald. När jag några månader senare behöver stöd. Som jag gett dig i flera månader.
Jag kommer vara noggrann när jag väljer vilka jag vill ha nära mig och inte.
Jag har mig själv att tänka på i första hand, men dom som känner mig vet att jag aldrig gör det.
För dom vet att min Pappa och mina vänner är mitt allt.
 
Kom inte tillbaka när du har börjat må dåligt igen om du nästan praktiskt sett har skitit i mig i månader. Inte svarat på mig, skitit i mig när jag har sagt att jag behöver dig. Och du sa att jag var en av dom bästa vännerna du har.
BULLSHIT.
Blir så trött på det här. Jag orkar inte mer.
 
Jag är så glad av dom få vännerna jag faktiskt har som alltid finns där. Som inte skiter i mig. 
Ni är underbara. Tack för att ni finns.

VAD SKA JAG GÖRA UTAN ER - IGEN

Att flytta ifrån ön var något av det svåraste och jobbigaste jag någonsin har gjort.
Ingen som inte har flyttat ifrån sin säkerhet, sin familj, sina vänner, sitt jobb, ALLT.
Kommer någonsin förstå det här.
Du kan inte bara gå några steg utanför ditt rum och få krama din Pappa.
Du kan inte åka max 40 min någonstans för att träffa dina närmaste vänner.
Utan minst 7 timmar, max 12 timmar inte förens då får du omfamna någon av dom.
Jag har aldrig mått så dåligt som dom första månaderna i Karlskoga. Jag grät varje kväll.
Jag ville bara hem till Pappa, till mina bästa vänner, till mitt jobb.
 
Alla som känner mig väl vet att min Pappa är mitt allt.
Och den personen som jag älskar mest och betyder mest för mig efter Pappa är Linn.
Om man inte vet det så känner man nog inte mig så väl.
 
Jag har haft en helt jävla underbar sommar.
Jag har fått träffa min Pappa och min allra bästa vän som även är min andra halva nästan varje dag.
Nästan varje dag har ni gett mig lycka, fått mig att skratta, känna mig älskad.
Något som ingen annan kan göra på samma sätt som ni kan.
 
Men snart är det inte långt kvar tills jag måste säga hejdå, ännu en gång.
Det gör så satans jävla ont att tänka att det är snart dags. Mer än halva tiden har gått.
Och jag vill verkligen inte. Jag vill inte tillbaka till Karlskoga efter det här.
Jag klarar inte av det här en gång till. Det är så jävla jobbigt.
 
Jag vill vara kvar här, kolla på film i mitt rum medans jag hör Pappa i vardagsrummet kollandes på Nyheterna.
Att när jag ska sova så sitter min bror i rummet intill och skrattar med sina kompisar i Skype.
Att träffa min bästa vän nästan varje dag efter jobbet även om det är i 10 minuter.
Att träffa en av mina finaste vänner och gå ut och käka och bara umgås.
Jag är så tacksam att jag har er.
 
Jag är såklart tacksam över mina fina vänner i Karlskoga och min släkt i Degerfors.
Men det här är mitt HEM, där jag växte upp, där min familj bor, där mina närmaste och bästa vänner bor.
Ingenting kan slå det, inte ens mitt älskade Karlskoga.
Jag vill inte höra att "det kommer gå bra" när jag flyttar igen.
För jag dör inombords, jag verkligen dör.
Att vara ifrån personerna jag älskar mest av allt i mitt liv är tortyr. Värsta jag vet.
Jag vill vara med dom varje dag, flera timmar per dag. Även om vi inte gör något.
Jag kan sitta i en bil i verkstaden med Pappa och bara småprata, något av det bästa jag vet.
 
Ingen kan förstå hur jag känner för allting, för ni är inte jag.
Jag känner för mycket, mer än vad jag borde. Men det är det som gör mig till mig.
Det är inte så att Karlskoga inte duger för mig, för det gör det. Jag älskar Karlskoga och mina vänner där.
Jag önskar bara att min älskade Pappa och närmaste vänner var där med mig.
 
Att åka ifrån er igen är som att dö om och om igen.
Jag blir inte hel förens jag får vara med er.
 

HOME AGAIN

Nu har jag varit hemma på ön exakt en vecka!
Känns helt sjukt hur fort denna vecka har gått. Har haft så roligt.
 
Jag lyckas SÅKLART få fetaste förkylningen ever mot slutet av jobbdagen i Måndags.
Min snälla chef har låtit mig gå tidigare varje dag efter det så jag kan vila upp mig.
Tack så mycket:)

Jag har umgåtts med dom bästa vännerna man kan tänka sig denna vecka.
I Tisdags så var jag med Linn och Jakob, vi bara myste och åt hemma hos Linn.
I Onsdags åkte jag hem till Linn när jag var dödssjuk.. Hon var snäll och tog hand om mig.
Sen så var hon gullig och bjöd mig på glass inne på glassbaren! Väldigt behövligt för min hals.
Tack gomman ♥
Vi köpte även kuvert-lakan till hennes lägenhet, så nu slipper hon helvetet med vanliga lakan hahah.
Har även hunnit vara på banken en sväng och kollat över konton m.m. Vilket var skönt!
Roligt att vara inne på en bank igen, saknar Swedbank.
 
I Fredags så jobbade jag bara till 13, åkte hem och vilade. Spelade The Sims 3 som är mitt liv nu.
Åkte en sväng till Bella som kom till ön för några dar sen och pratade lite.
Igår så kom Jakob hem till mig och hämtade upp mig innan vi åkte till stan.
Var hemma hos honom en sväng innan vi hämtade upp Linn vid jobbet. Sen så åkte vi till Max!
MMM SOO GOOOOD. Vi tog driven och sen så åkte vi till Linn och åt och dog.
Det var så gott!! Matkoma for life. Sen åkte vi iväg till nya Coop och köpte lite saker.
Sen kollade vi på Hunger Games och hade det trevligt.
Roligaste var ju att det var en spindel på väggen och jag ba aah okej. Sen så sa Jakob:
"Tänk om den hoppar på dig om du blåser på den"
Jag tänkte bara näää det kommer den ju inte göra och blåste.
SÅ HOPPAR DEN DÄR JÄVELN, DOCK INTE PÅ MIG MEN I ALLA FALL.
Så fick panik och rullade in i täcket och gömde mig hahahaha.
Sen så skulle Jakob döda den med ett skohorn som han hade satt fast en toarulle på.
Stod i farstun och hör hur dom skriker och hur Jakob bankar som in i helvete.
Hahahah var så himla roligt. Det blev sent så jag och Jakob åkte hem till honom.
Pratade lite med Sara innan vi skulle sova, tills Jakob får för sig att bege sig och dricka vin.
 
Idag så har jag bara varit med Jakob och lite med Sara. Sen åkt hem.
Har typ bara spelat Sims och kollat på serier. Inte så mycket mer.
En bra Söndag med andra ord.
Min förkylning börjar bli bättre, så imorgon ser jag framemot att jobba!
 
Imorgon så kommer Linn och Jakob hit och då ska vi ha grillkväll!!
Ev. bada om vädret och vattnet tillåter det. Ska bli så kul!
Xoxo Kampo ;*

Grattis på födelsedagen finaste ängeln

Idag skulle du ha fyllt 21 år. Men du blev bara 20.
Jag tände ett ljus för dig ikväll, pratade med dig och bara grät.
Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta.
 
Även om vi inte har varit så tajta på de senaste åren så gör det ändå ont.
Vi har känt varandra sen högstadiet och umgåtts mycket. När jag tänker på början på gymnasiet så tänker jag på dig och Anton.
För det var ni två jag alltid var med.
 
När du kom in i Tallin första dan på gymnasiet och sa "Åh Kampo går också i den här klassen!!" med ditt stora leende gjorde mig så glad.
Jag kommer inte glömma den stunden.
När vi var hemma hos Linn på hennes inflyttningsfest och jag satt i ditt knä och vi eskimo-pussades. 
Vi hade så himla kul den kvällen. 
Eller när vi träffades första gången i Vibble i en stuga när jag och Malin sminkade dig. Och även om vi bara hade umgåtts i några timmar så fick jag en stor kram.
En riktig Simon-kram. 
 
Jag ångrar så himla mycket att jag inte kom och kramade dig när jag träffade dig på båten i somras.
Det gör så ont att tänka att snart var det ett helt år sen jag såg dig för sista gången.
Jag vill krama dig varje morgon som i skolan och krama dig varje gång vi har slutat. 
Men jag kommer aldrig få krama dig igen. 
 
Jag hoppas du har det bra där uppe.
Grattis på födelsedagen Simon, jag saknar dig.
Vila i frid min fina vän. 

-

Att se den här bilden gör lite ont.
Hur vi trodde att vi var oförstörbara tillsammans.
Bara det att du förstörde mig och jag sedan förstörde dig.
 
Du hade bara mig, tills du var tvungen att hitta andra.
För tillslut så hade du inte mig kvar.
Vilket slutade bra för oss båda i slutändan.
 
Men jag kommer på något sätt ändå sakna dig, även om du sårade mig djupt.
Jag kan inte låta bli att ibland ångra den dagen jag sa upp min vänskap helt med dig.
Vi båda vet att det var för det bättre.
 
Vi var dom som försvann.
 

-

Ni vet när man verkligen behöver prata med någon och ingen finns där?
Man ringer och ringer medans dom bara klickar eller låter det ringa.
Smsar inte ens och undrar om det var något speciellt.
Då sitter man där, ensam gråtandes i sitt rum.
 
Det värsta med mig är väl när jag väl behöver prata med någon ringer jag bara en gång.
Om personen i fråga inte svarar så känner jag att jag inte värd att lyssna på.
Att jag inte är värd att få tröstas. Jag är inte värd någonting.
Jag hör inte av mig igen om det är något, förutom om det är Linn.
 
Jag visar oftast alltid utåt att jag mår bra hela tiden, men i självaverket så dör jag inombords.
Jag har så svårt för att verkligen vara glad och lycklig.
För det enda jag är glad över är mina få fina vänner och min Pappa.
Allt annat bryr jag mig inte om, det rör mig inte i huvudtaget. Jag skiter i det.
Jag har inget annat att leva för förutom dom.
Om jag inte hade dom så skulle jag inte vilja leva.
Därför är jag så rädd att förlora någon av dom, för jag skulle inte klara av det.
 
Är det för mycket begärt att svara på mig när jag ringer?
Jag mår dåligt hela tiden och att få prata med mina vänner får mig att må bättre.
Därför jag ringer er hela tiden, varje dag för att jag behöver det i min vardag.
Att bara få höra er röst och ert skratt får mig att bli glad.
När ingen svarar på mig och jag inte får höra något av er så går jag under.
Sms skiter jag i för det har ingen stor påverkan på mig, för där kan man skriva vad som helst.
Jag avskyr att smsa för det känns så opersonligt.
 
Oftast så vågar jag inte berätta för någon om jag mår så pass dåligt att jag vill dö.
För jag är rädd att ingen ska svara eller bry sig.
Men jag vet att jag klarar mig, för det har jag gjort i flera år nu.
Försöker alltid se det positivt även om jag gråter varannan natt tills jag somnar.
Den enda som vet är Linn för jag smsar henne hela tiden då och säger att jag älskar henne.
Att jag skulle dö utan henne. 
På något sätt får hon mig oftast lugn igen. Vad skulle jag göra utan dig?
 
Jag vill inte be om hjälp. Jag vill inte visa hur dåligt jag mår.
Vill inte att ni ska veta. Vill inte att ni ska vara oroliga.
Vill inte att ni ska må dåligt för att jag mår skit.
Därför jag aldrig berättar, därför jag håller allt för mig själv och tar på mig andras problem.
 
Nu ska jag äta pizza.

DEN DÄR

Ni vet den där personen man inte kan leva utan?
Man skulle gå i tusen bitar om den försvann och inte kunna andas. 
 
Jag har en sån person, min bästa vän.
Jag kommer ihåg första gången vi umgicks när vi gick i sjuan.
Vi åt vitlöksbröd hemma hos mig och kollade på Hannah Montana när Dolly Parton var med.
Jag trodde aldrig då att du skulle vara min bästa vän 2 år senare and still going strong.
 
Så många underbara minnen jag har med dig. Det är helt sjukt.
Vi pratade om några igår och bara skrattade.
♥ När vi cyklade från Mamma till Maxi för att köpa B&J.
När vi påvägen hem sa att jag skulle ta läsken för dom gick emot cykelhjulet. Vi skulle bara cykla över gatan sen skulle vi byta. Och precis i mitten av gatan så ramlar en ut och exploderar.
Haha, alltså jag skrattar så mycket när jag tänker på våra minnen.
♥ När vi fick för oss att vara skogsmullar och gick till en skog och bara pratade.
Hur vi sen rullade och gjorde kullerbyttor i gräset vid någons hus. För att sen gå till Willys för att köpa en engångsgrill för vi fick för oss att grilla utanför stugan.
♥ När vi hade picknick i regnet vid skolan och bara satt och pratade. För att sedan springa ut i bikinis i regnet när vi kom hem och sen badade vi och kastade vatten på varandra i badrummet.
♥ När vi cyklade omkring i Garda sommarlovet till gymnasiet och pratade om hur vi inte var redo för att bli äldre.
♥ När vi bodde tillsammans första veckan av gymnasiet hos mig och gjorde lasange och jag råkade säga "HAN ÄR SÅ SÖÖÖT" om min hyresvärd som nyss kom förbi och vi inser att fönstret är öppet och han förmodligen hörde mig.
♥ När vi hittade "vår plats" i Garda, satt där hur länge som helst, pratade om allt och inget, tog ett äventyr till en "ö" som vi kallade det. Men det var så högt gräs där så du faceplantade rakt ner i marken och jag började asgarva.
♥ Alla gånger vi har haft myskvällar i husbilen och kollat på Fredagen den 13e varje gång, varav en gång vi satt utanför i soffan och pratade om allt, livet, politik, kärlek, religion. Allt. Tills det blev morgon, tills solen gick upp.
♥ När vi satt vid vår gamla skola och åt upp ett helt paket med piggelin och mådde illa sen.
♥ När vi gick i sjuan på SO lektionen när jag skrev "niggaballs" med en spritpenna på din arm och du var jätterädd för mig. Vilket fortfarande är skitkul.
♥ När det bara var du, jag och Pappa som satt i köket och firade min födelsedag med smörgåstårta.
♥ När du skulle ta hand om hästarna och jag stannade inne för att baka kladdkaka till oss. Varav det tog dubbelt så lång tid för jag hittade inget i ert kök så ringde dig hela tiden och frågade..
♥ När jag släppte min patte på ditt huvud i ert kök. HAHAHA, så jävla roligt.
♥ Och vi får inte glömma det bästa, när du ville ha Sofijah låtar på msn och vi började bråka vem som mådde mest dåligt och vems mormor/farmor som var mest elak mot en. Alltså.... dör.

Jag kan fortsätta hur länge som helst, listan är redan lång.
Men jag har hur många minnen mer än dom med dig. Och dom blir bara fler.
 
Jag är så rädd att jag en dag ska förlora dig, att du inte ska älska mig längre.
För jag vet ärligt inte hur jag i huvudtaget skulle fungera utan dig.
Jag har förlorat många vänner, men om jag skulle förlora dig på något sätt.
Så skulle jag inte klara av det. För du är min bästa vän.
Min allra bästa vän, du har alltid funnits där.
 
Du vet exakt hur du ska hantera mig beroende på mitt humör.
Om jag bryter ihop så vet du hur du ska göra för att få mig att må bättre.
När jag är så jävla arg så lyckas du alltid säga något som får mig att skratta.
När jag är ledsen är du den första jag ringer, du är den jag ringer och gråter till.
När jag trodde att Ameen var död, var det du som svara och tröstade mig.
När jag berättade att min nära vän försökte ta livet av sig, så ringde jag dig först av alla. Och bara grät.
Det spelar ingen roll vad som händer, så är du alltid den första jag ringer.
 
Jag vet att jag är skitjobbig och ringer dig stup i kvarten hela tiden.
Men det är det enda sättet för mig att vara nära dig.
Även om det bara är jag som tycker jag är jobbig men i alla fall.
Och jag vet hur mycket du hatar när jag driver med dig, att jag är arg/ledsen/besviken på dig.
Jag gör det så ofta för att jag hoppas du ska fatta en dag.
Men det gör du inte, och det är det som är så fint med dig.
För om det skulle komma till kritan att jag var seriös så skulle inte du skämta om det.
Jag ska försöka sluta med att göra så, men du vet hur kul jag tycker det är.
Även om du kanske blir ledsen (vilket inte är meningen i huvudtaget) men du vet hur jag är.
 
Skulle du ens kunna ana första dan i sjuan att vi skulle vara bästa vänner idag?
Att det har gått så lång tid, att det har varit du och jag så länge.
Jag är så himla glad att vi fann varandra på det här sättet.
Tack så himla mycket "Siw" att du var en idiot och förde oss tillsammans.
För jag vet inte vart jag skulle ha varit idag om jag inte hade min bästa vän.
 
Om mindre än en vecka så ska jag äntligen få träffa dig igen, det har gått FEM MÅNADER.
Alltså fem jääävla månader utan dig, det är ju helt sjukt.
Jag längtar så himla mycket tills jag får krama dig, tills vi kan prata om allt möjligt igen.
Jag vet att mycket har förändrats genom åren, både du och jag.
Men vi förändras tillsammans, till något bättre.
 
All I need in this life of sin, is me and my girlfriend.
Jag älskar dig, Linn. ♥

MIN SOLDAT

För några år sen tillbaka, tror det var 2008 om jag inte har fel?
Så började jag prata med dig på bilddagboken och vi fortsatte snacka på msn.
(WAY BACK)
Även om det vart något år som var tyst, men idag så är vi nog närmare varandra än tidigare.
 
Jag kom ihåg när du skrev första gången efter något år av tystnad, du hade tagit bort mig på fb och allt.
Jag vart så jävla lack att du ens skrev, men när du förklarade situationen så var det bara fine okej.
Och jag är så glad att vi började prata igen där, för sen dess har vi pratat nästan regelbundet.
 
Jag är så glad för din skull, för dig och din fästmö.
Att jag själv blir glad när jag vet att du är påväg dit för jag vet hur lycklig hon gör dig.
Och hur ont i hjärtat jag får när du är påväg hem för jag vet hur mycket det dödar dig.
Hon är lyckligtlottad och det är du med. Vill spy på alla par, men vill spy på er minst.
 
När jag mår dåligt så finns du alltid där, på något sätt prickar du in vissa tidpunkter då jag gråter.
Skickar ett fint sms som får mig att le, ibland undrar jag om du har kameror runt om mig..
Även om du bara skriver "Godmorgon Josefin" så blir jag glad.

Du är en av dom finaste vännerna jag har och det har jag sagt tidigare.
Allt du gör betyder mycket för mig, även om det är småsaker som att skicka ett enkelt sms.
Du drar upp mig och pratar vett i mig när jag är nere i skiten.
Vilket knappt någon gör för mig längre, förutom du.
 
Jag vet att jag har haft perioder då jag har mått dåligt och backat.
Och king som du är så har du märkt. Varav ingen annan har det.
Du försöker alltid att hjälpa mig att se allt från en positiv sida när det enda jag ser är svart.
Du är en sån fin och bra vän, jag förtjänar inte ens dig.

Sjukaste någonsin var ju 5 December 2014, do you remember?
Det var dagen vi träffades för första gången!!
Trodde ärligt jag skulle dö påväg till dig. No joke..
Men det var värt det, vi åt pizza och pratade massa. Jag fick en grön smiley(?) av dig.
(Som jag nu har på min nyckelring sen jag fick den av dig)
Den där cp-såsen på pizzerian var inte att leka med alltså.. Vi gick till Harrys sen.
Hatade bitches som ba "det är reserverat här" så vi fick stå hela tiden hahaha. Sämst.
Sen så skulle vi gå tillbaka hem till dig, men SÅKLART ville du in på OK när jag är ful.
Klagade hela tiden att det var långt och kallt, särskilt om mina öron.
Haha då tar du av dig din halsduk och virar den runt mitt huvud så jag ser ut som en påskkärring.
Dock så hjälpte det ju, men det är nog inte höjdare att gå in så på OK... :)
Det roliga var ju att vi skulle kolla på film, hände det? NÄ.
Vi satt och pratade hela kvällen, in mot natten om allt möjligt.
Det var så skönt att bara få prata och att få lyssna på dig påriktigt och inte genom telefon eller sms.
 
Du ska veta att du betyder mycket för mig, du är en av mina närmaste vänner.
När du mår dåligt hoppas jag att jag på något sätt får dig att må bättre.
Precis som du får mig att må bättre när jag mår skit.
Du är en riktigt fin vän, du är som en bror för mig. Så mycket är du för mig, men ändå mycket mer.
Jag vill tacka dig för allt du har gjort, även om du själv tycker det är ingenting och en självklarhet.
Så tycker jag att det är hur mycket som helst.
Tack för allt Rickard Lindberg. Du är en fantastisk och grym människa.
Och jag har äran att kalla dig för min vän.

Jag saknar dig min bror. ♥

-

Det enda jag vill är att vara med dig.
 
 
Jag känner mig så jävla töntig som mår skit på grund av det här.
Men det får mig bara att inse hur mycket jag tycker om dig egentligen.
Något som jag inte visste förens för någon månad sen.
Jag vill bara träffa dig igen, att få se att du är okej. Att få ha dina armar runt mig igen.
 
Det var länge sen jag kände såhär för någon. Kände knappt såhär för R.
Känslan att åka till Örebro och veta att jag får träffa dig är obeskrivlig.
Jag skiter i hur många parkeringsböter jag får så länge jag får vara med dig.
Du frågade mig om du var värd 2000:-, du är värd mer än så.
 
Ingen vet vad vi har, alla ser bara dom dåliga grejerna med dig.
Fast i själva verket så har du inte gjort något dåligt egentligen.
Bara det att du mår dåligt. Vilket du inte kan hjälpa. Och inte jag heller.
Ingen har behandlat mig så bra som du har gjort egentligen. Har inte mått så bra med någon tidigare.
Att du går upp 07 på morgonen med mig fast du kan sova, bara för att äta frukost med mig gör mig mer kär.
Att du är villig att lyssna på min musik hela natten för att jag ska kunna somna.
Att du köper 8 st burkläsk i olika smaker så jag har något att dricka hos dig.
Att du alltid är ärlig mot mig.
Att du erbjuder dina strumpor när jag har trampat i Poppys kiss med mina.
Att du alltid frågar mig om det är något och kysser min panna.
Att du håller min hand tills du somnar.
Allt det gör mig mer kär.
 
Du mår så dåligt just nu att du inte ens kan höra av dig till mig.
Jag är så kär att jag inte ens blir arg att du inte hör av dig. Blir bara orolig.
Om det var någon annan som gjorde så, så skulle den personen vara long gone.
Men inte du, inte min Hanni.
Enda jag gör är att vänta, vänta på att du ska må lite bättre.
Att du ska orka göra något.
 
Snart har det gått 1 månad sen vi träffades sist. Den där Söndagen du skulle till Adam.
När vi åt frukost tillsammans och kollade på 112 Aina.
Att du totalt glömde bort att du skulle till Adam och var tvungen att skynda dig tillslut.
Den Söndagen jag trodde att jag skulle få träffa dig om bara någon dag igen.
Nu har det snart gått 1 månad sen den Söndagen var.
 
Det enda jag vill är att få veta att du bara mår lite bättre. Bara lite.
Så länge det är lite bättre och inte lite sämre.
Du är en sån underbar person så du förtjänar inte må som du gör.
 
Alla tycker jag är helt jävla dum i huvudet som fortfarande träffar/pratar med dig.
(även fast jag knappt gör det längre)
Dom känner inte dig som jag gör, jag visste att det skulle bli skitjobbigt och svårt.
Och så får det bli isåfall. I alla fall tills du inte känner något i huvudtaget för mig.
För då har jag inget att kämpa för, ifall du känner en gnutta något för mig så kommer jag fortsätta kämpa.
För att du är den jag vill ha. Den enda jag vill ha.

Vila i frid vännen.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag träffade dig. I en stuga i Vibble för flera år sen när vi gick på högstadiet.
Redan då blev vi som vänner. 
Smsade ofta och träffade varandra då och då på stan.
 
Jag kommer alltid att komma ihåg första dan på gymnasiet när du och Anton kom in i klassrummet och sa "Yes!! Kampo går också här!".
Vi hängde hela tiden efter det tills både du och Anton valde att hoppa av.
Saknade dig hela tiden då, vem skulle jag krama när jag kom till skolan? Vem skulle fråga "vart är ladyboyn någonstans?" när jag inte var där.
Och om jag saknade dig då så kan du tänka dig hur mycket jag saknar dig nu.
 
För nu kommer jag aldrig få krama dig igen, aldrig få skratta med dig igen och aldrig få se dig igen. 
 
Jag träffade dig senast i somras på båten och vi hann bara hälsa på varandra snabbt innan jag var tvungen att gå ner till bilen. Jag visste inte då att det var sista gången jag skulle få träffa dig. 
Jag ångrar att jag inte kramade dig, att jag inte frågade vad du gör nu för tiden, istället skyndade jag mig ner till bilen. 
 
Vila i frid Simon, hoppas du har det bra där uppe. ❤

Om

Min profilbild

Kampo